Jag är en funderare. En grubblare på en helt egen nivå.
Och häromdagen när jag stod i duschen, fick jag en insikt som vände sig i magen.
Jag har alltid sett mig själv som en drömmare. Jag får idéer hela tiden. Idéer som jag innerst inne vet kan bli riktigt bra. Men där tar det oftast stopp. För sen… händer det inte så mycket mer.
Min insikt i duschen var:
Jag har levt hela mitt liv i rädsla.
Rädsla för att misslyckas.
Rädsla för att jag inte ska räcka till
Rädsla över att folk ska tänka, vad vare jag sa?
Och det gör ont att inse hur många gånger jag suttit kvar i båten och guppat där i sjön , trots att jag egentligen vill dra iväg. Startat motorn och åkt. Hur många gånger jag sett andra göra det jag själv drömt om att göra och känt den där klumpen i magen.
Inte för att de lyckats, utan för att jag inte ens vågade försöka. Tycker t o m att de är häftigt när jag får se hur andra gör och misslyckas. För dem vågade ju iallafall!?
När jag låter bli att agera händer ju istället ingenting.
Stannar som fantasier och dagdrömmar som inte kan förstöras. Tryggt och ingen kan tycka eller säga ngt som får mig känna mig dålig eller värdelös.
Jag väntar lite till bara och sen kanske? Jag behöver nog kanske mer kunskap? Nej, jag behöver bara börja! Men varför är de så svårt att börja?
Men de är dags att ta ett stadigt grepp i årorna och börja ro. För om inte jag inte börjar ro så kommer jag sitta där i båten och fortsätta guppa.
Ett …
årtag …
i …
taget …
Lämna ett svar